MAJA HEURLING

ÄNTLIGEN
Äntligen – nu står vi mitt i stormen
Vindarna är friska,
jag har aldrig sett på dig så här förut
Du är vacker nu och fri,
vi har vuxit ur ett liv som tappat formen
När det blåst utanför fönstret har vi aldrig öppnat upp och vädrat ut

​

Äntligen – nu hör jag alla orden
Din röst är plötsligt klar
och ditt språk är helt och rent
Så många ord vi inte sagt
fast vi trodde att vi lagt våra kort på borden
Nu när vi vet vad som gick fel, med våra kort och vårat spel, är det försent

​

Äntligen – nu ser jag dina färger
Dina läppar är så röda, mjuka,
dina ögon blå
Plötsligt nåt som känns,
nåt som isar till och bränns – in i märgen
Först nu när jag ska ta ett första steg från dig och jag ska börja gå

​

Äntligen – nu lämnar vi varandra
För att andas egen luft
och för att tänka våra egna tankar klart
Och vi tar varsitt steg
på varsin obetrampad väg och börjar vandra
Med andra ord mot nya färger, dit där nya friska vindar skjuter fart

​

​

OM DU TÄNKER ATT JAG VARIT MED NÅN ANNAN
Jag undrar om det är så att du tänker
att jag varit med nån annan
Så att du kunde kasta skit på mig
och tycka lite mer synd om dig själv
Och i din övergivenhet
skulle du då få bli mer sårad och förbannad
Om jag gått från dig och legat med nån annan
på min första fria kväll

​

Och jag undrar om det är så att du tänker
att jag gjort det för att jävlas
Och att jag är det allra värsta fula avskum
man kan tänka sig att se
Och om du tänker att jag gjort det
för att visa att nu fan ska vi tävla
Om vem som först kunde gå vidare
och visa att man överlevde det

​

Och vad tänker du dig sen?
På vilket obehagligt sätt ska du få veta
Ska du se oss två på stan när det blir vår
och vi går tätt intill varann
Och vad skulle du då göra
om bevisen blev så skarpa och konkreta
Gå fram till oss och fråga hur det var
och sedan glömma bort hans namn?

​

Och jag undrar vem du tänker dig
att denna man i så fall skulle vara
och om du tänker dig att han är mörk och lång
och allt det där du inte är
Nu kryper vintern närmare och kylan
och nätterna är klara,
och jag undrar om du är mer arg än ledsen
om du tänker dig det här

​

​

HAN
Han har en egen lya i ett hus med egen gård
Där han odlar sin hemliga talanger
Hans ord är inte nya, han har grå stänk i sitt hår
Han levererar generösa komplimanger

Han är orättvis behandlad, en missförstådd artist
Att vara man idag är heller inte lätt
Där han går är vägen sandad, han har blivit feminist
Det tog emot först men nu känns det faktiskt rätt

 

Han vill hitta vägen hem
Men hamnar fel, hamnar i kläm
Mellan den de vill att han ska bli och den han blev
Och den hon ville att han var och den han är

​

Han har lyckats med det utåt om man frågar honom själv
Att visa känslor – om nån kräver det så kan han
Han kommunicerar, han är varm och rationell
Och han förstår så väl när hon slår sig för pannan

Men boken som han skriver är närmast genial
Hans viktigaste brottskumpan och vän
Och tesen som han driver, blir en oslagbar final
Han vet att världen snart ska häpna över den

​

Han vill hitta vägen hem…

​

Han tar cykeln över broarna för där är han ifred
Utom räckhåll för kritik och stress och krav
Han vet att bortom skogarna går solen sakta ned
och han har bara slutkapitlet kvar

Han ska hitta vägen hem, aldrig mer komma i kläm
Mellan den de vill att han ska bli och den han blev
Mellan den hon vill att han ska va och den han är.

​

Han vill…

​

​

VÄNTA VÅR
När isar ligger kalla, när löven multnar och blir jord
När snön har börjat falla och det är försent för ord
och du har bytt den svarta hatten mot en mössa som är din
när stjärnor sticker hål i natten, och vinden biter i din kind

​

Och när du har glömt att ringa både en och annan gång
och du inte kan tvinga fram en enda kärlekssång
Och när du inte längre saknar hennes färg, en morgon grå
fast du är ensam när du vaknar vet du – det är dags att gå

​

Och du ska sjunga hennes sånger, många gånger, många gånger
du ska minnas hennes händer och hennes ögon som var blå
och du ska höra hennes namn, hundra gånger utan ånger
och du ska gå dit viljan vänder dig ändå
och du ska välja själv de vägar du ska gå

​

Och när solen värmen marken, ska du gå med nya skor
när himlen ler ovanför parken, ovanför staden där du bor
och du tar ut en annan riktning än den du hade när hon kom
du vet att vart är inte viktigt, men det är nu det börjar om

​

Och tänka klart och tänka klarare och klarare igen
du ska vila, bara vara, inte vara mer än vän
och när vågor slår mot båtarna vid kajen där du går
Tid att lämna och förlåta – tid att vaka in en vår

​

​

LÄTT OCH LYCKLIG
En av många tusen nätter, alltför många cigaretter
Alltför höga mänskor och musik
Klockan blev på tok för mycket, hon borde gått vid elvarycket
En ensamhet blev än en gång publik

Än en gång, än ett solo och en välbekant sång
Än en obeskrivlig soluppgång

​

Hon kunde vara lätt och lycklig, som ett regn när det blir vår
Springa barfota längs gatan, rena tankar fuktigt hår
Hon kunde nå högre än solen om hon sträckte ut sin hand
Hon kunde gå med bara fötter över sten och jord och sand

​

Sista bussen hem försvinner, hon som aldrig riktigt hinner
stiga in och stanna innanför
Här vet man vad man vill och väljer, gapar lagom stort och sväljer
Lever runt men inte så man stör

Hon står kvar, på en regnvåt och tom trottoar,
Ser mot solen som stiger så klar

Hon kunde vara lätt och lycklig som ett regn när det blir vår
Springa barfota längs gatan, rena tankar fuktigt hår
Hon kunde nå högre än solen om hon sträckte ut sin hand
Hon kunde gå med bara fötter över sten och jord och sand

​

​

LÖRDAG MORGON 13:52
Det är dagen efter och jag skäms
Vet inte riktigt vad jag sagt eller om vad eller till vem
Som jag har sagt det jag har sagt
Vet inte riktigt var jag har lagt det jag har lagt
Och mina kläder eller hur jag kom hem, eller med vem

​

Allt jag ville var vara nära dig,
men du var inte min – inte igår
Så jag drack ännu mera gin och tänkte
Nu ska han få se hur bra jag klarar mig ändå

​

Och nu känns alltihop platt och patetiskt
Och inte värt en enda sång och ingenting
Jag sa till dig igår var vackert och poetiskt
Jag ska aldrig göra om det här, nej ingen enda gång

​

Det är dagen efter och jag vet
Jag tror du anar, tror du vet hur jag mår, och du har rätt
Vad ska jag säga när jag ringer dig nu
Bara du förstår att jag vill va med dig ändå fast allt gick snett

​

Jag tror jag sa nåt dumt om henne
Nåt jag ville linda in men som du ändå tog rätt hårt
Så jag drack ännu mera gin och tänkte
Nu ska han få se hur fin jag är, vad bra det går

​

Och nu känns alltihop platt och patetiskt
Och inte värt en enda sång och ingenting
Jag sa till dig igår var vackert och poetiskt
Jag ska aldrig göra om det här, nej ingen enda gång

​

​

SOUNDTRACK
Ditt soundtrack går i dur, du har haft tur
du har begåvning
du visslar där du går, så bra du mår
till din förvåning

när du ser en nära vän
falla tyngd av skuld till marken
strör du vackra ord igen
om svarta svackor där du går i sommarparken

​

Och du vänder inte om
visst hade du en dröm en gång
som alla andra
men du vill inte bli som dem
du kan ägna dem en sång
men du ska inte vända om, du ska bara vandra

​

Du går med stolta kliv, det är ditt liv
det är du nöjd med
kanske vill du ha nåt mer av det du ser
kanske nån bredvid

kanske lite mera mod
och något varmare kläder
du fyller sångerna med ord
och nynnar nöjd en tröstesång för varje väder

​

Men du vänder inte om
visst hade du en dröm en gång
som alla andra
men du vill inte bli som dem
du kan ägna dem en sång
men du ska inte vända om, du ska bara vandra

​

​

BERLIN
Du tog cykeln till stationen,
du skulle ta ett tåg
när juni just satt fart på sommaren.
Du satt en liten stund där,
sen drog du därifrån
tillbaka till din förortskväll igen.

Du visste i detalj
precis vart resan skulle gått,
du kunde gett ditt öde
den skjuts det borde fått.
Kvällen badade i dofter,
kaprifol och vit jasmin
när du skulle tagit tåget till Berlin.

​

Men tänk om planen skulle spricka
tänk om tåget spårar ur
Tänk om Berlin är stort
och skrämmande och kallt
Tänk om brevet som du skickat
kanske kommit i retur
tänk om kärlek inte övervinner allt

Och vem skulle vakta huset
om du nu ska åka bort
och vem tänker du ska vattna
den där blomman som du fått
vem höll färgen, vem höll tråden,
vem höll liv i fantasin
om du tagit det där tåget till Berlin

​

Du tänkte: jag kan alltid
dra iväg nån annanstans
med flyg eller med båt nån annan gång
Men du visste innerst inne
att du fått din bästa chans
och att du suttit vid rätt spår på rätt perrong.

​

Och dina vänner gjorde planer
om New York och om Moskva
och du sa: ni ska få se
jag kommer fram en vacker dag
Men snön och kylan kom
och du drog för din blå gardin
och drömde hela vintern om Berlin

​

Och nu cyklar du på samma gamla gator som du känt
på samma cykel
runt och runt i samma spår
Och du ser ut över stan,
sen vintern varit där och vänt
Och när den spricker ut i efterlängtad vår -

ska du gå åt andra håll,
kanske till och med bli kär
kanske cyklar du en dag
på andra gator än den här
Och när luften fylls av dofter,
kaprifol och vit jasmin
ska du ta det sista tåget till Berlin

​

​

NÄSTAN UNG
Du klär dig helt i lila
vill ha blommor helt i blått
en balkong i timjan och i timotej
Campanula, Lobelia och en röd vas som du fått
full av blåbärsris och av förgätmigej

​

Du hade en hibiskus, men den trivdes inte här
men växer så det knakar gör ditt vita ödesträd
Med friska gröna blad och i luften len och lugn
Står du stark och stolt och nästan ung

​

Jag ser din blick i mina ögon
Jag hör din röst i mina skratt
Du är en dikt i mina dar, du är min tröst i varje natt

​

Jag ser dig där i grönskan
i ditt korta silverhår
du är närmare och lugnare än förr
det är nånting du ler åt, lite gåtfullt där du står
och gardinen fladdrar i din öppna dörr

​

Jag såg det när du kisade mot himmelen förut:
som om du visste nåt om varför våra liv måste ta slut
och bland dofterna och färgerna i vinden len och lugn
står du stark och stolt och nästan ung.

​

Jag ser din blick i mina ögon
Jag hör din röst i mina skratt
Du är en dikt i mina dar, du är min tröst i varje natt

​

Ja jag såg det när du kisade mot himmelen förut:
som om du visste nåt om varför våra liv måste ta slut
och bland dofterna och färgerna i vinden len och lugn
står du stark och stolt och nästan ung

​

​

VAD GÖR DET MIG
Månen slår igenom vita skyar
och i skymning tappar löven färg
Jag vänder blad och steg mot allt det nya
som lurar bakom höga tysta berg

​

Jag har stått och tvekat här i skuggan
Det verkar högt och svårt att ta sig opp
alla ord jag inte sa står jag och tuggar
men jag sväljer nu och ser mot bergets topp

​

Och vad gör det mig om du har tappat taget,
om du halkat ner i samma gamla spår?
vad hjälper det mig här i obehaget
vad du gör och vem du blivit och vart du går?

​

Jag står frusen här och låter vinden hämta
alla spår av dina händer från min kind
Jag står stadigt, jag är trygg här, jag kan vänta
tills den vänder, årets första kalla vind

​

Marken kal och frostig och så månen,
och så bergen – ett kapitel helt för sig
Jag tar avstamp, jag har stängt av telefonen
Jag börjar klättra uppåt utan dig

​

Och vad gör det mig om du har fått det bättre?
Och vad hjälper det att stå och hålla kvar?
Vad hjälper det att älta oförätter
eller ögonblick man inte längre har?

​

Den där doften som var du känns alltför nära
och jag kan höra sången i din röst
Mörkret kryper tätt inpå och lägger till
Löven byter färg nu
Det är höst.

​